Åsa

då var det första natten på väldigt länge som jag ska sova själv, vet inte när jag gjorde det sista. sov ju till och med jämte honom med min brutna arm innan vi visste att den var av och jag hade fått gipset.

emil börjar på sitt nygamla jobb i kväll/natt. det är helt otroligt hur fort man vänjer sig vid att sova jämte någon. i vanliga fall kan man störa sig på de ljud som den man sover jämt har för sig. men nu ligger jag och saknar alla dessa ljuden, de lugna, men väldigt djupa, andetagen, snörvlandet och snarkandet. dessa ljuden gör mig nuförtiden trygg isätället för att man stör sig på dom. och nu när jag ska börja sova själv näst intill jämt så kommer det nog ta ett tag och vänja sig vid tystnaden. jag hör till och med trafiken utanför nu och det är något som jag aldrig har gjort förut. det blir också en viss värme i sängen när man är två. särskilt när man har 90 cm säng som jag...visst det blir varmt nu med men inte lika fort och inte på samma mysiga sätt. men vi kommer nog som emil sa att uppskatta de tillfällena vi får att sova ihop mer nu.

antar att allt detta beror på att jag trivs så otroligt bra i hans sällskap och känner mig så trygg eller hur man ska säga. så som titlen anger så är jag lite känslossam just nu hoppas ni har överseende med det.
men antar att jag har fallit huvudstupa för den här killen och kan helt ärligt säga att jag aldrig har haft liknade känslor för någon innan(som många av er vet)